Känslan av att vara på väg att spricka, gå sönder, elimineras, utplånas. Att inte veta vad jag ska göra av allt. Vart jag ska ventilera. Vem som ska förstå, det jag känner, och tänker. Vem ska orka lyssna, när jag inte ens orkar lyssna på mig själv längre?
Så jag vänder mig hit så länge, till gymmet. Ett besök här och det känns bättre en stund. Om det bara så är efter en liten stund på cykeln, så lättar det på trycket. För varje droppe svett som faller från min kropp, lättar trycket - känslorna - frustrationen - irritationen - smärtan - allt.
Tacksam, att det finns en plats, där jag kan lätta på locket en stund. Tacksam, att jag kan påminna mig själv om - att det här - det behöver jag. Så länge jag lyssnar på kroppen, utan att stoppa huvudet i sanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar