oktober 17, 2011 -
"Jag sitter på stolen uppe i mitt rum. Det har varit en lång och intensiv dag på jobbet men som avslutades med en underbar kväll på Gåskolan. Stumpen gör ont, det har blivit ett ganska stort skavsår efter hylsan – trots att jag inte gjort något extravagant idag. Värk i benet som inte finns. Kroppen känns trött.
Trots det är livet så levande. Jag är här. Jag är frisk (även om hyn knasar) Jag har kommit en lång bit på väg. För tretton år sedan var jag någon helt annanstans – och trodde aldrig att jag skulle komma dit där jag är idag. För mig är det viktigt att komma ihåg detta, det är på något sätt min värdegrund. Att inte tappa fotfästet till det som verkligen betyder något.
Att faktiskt få leva.
Få kunna äta mat, utan att halsen hugger dig som tusen nålar när du ska svälja. Att kunna titta på youghurtburkarna i kyldisken utan att bli tvungen att spy. Undra om alla tror att du är kille bara för att du inte har något hår, inte har några ögonfransar. ”Hallå – ser ni inte att jag har långa målade naglar??!!!".
Slippa ligga på sjukhuset, känna lukten av sjukhus. Doften av handsprit. Åh vad jag än idag inte klarar av den.
Ett knack för ja i telefonen
Två knack för nej i telefonen
(Kommer du ihåg detta Sara?)
Smaklösheten av mat. Maten luktade konstigt. Inte som förr. Inte som då. När jag var frisk. Jag undrar ibland hur länge jag var sjuk utan att jag ens visste om vad min kropp där inne kämpade emot. En månad, ett halvår, ett år? Är det förutbestämt från början, från när jag var född? Eller skapade jag min cancer längs vägen för att på ett sätt rädda mig själv? Skapa den underbara väg som jag idag faktiskt vandrar? Hmm… jag tror på det senare alternativet…
Det finns något vackert i det mesta. Bara om du vågar stanna upp. Eller om du vågar öppna dina ögon. Just nu har jag svårt att se just det vackra då jag var sjuk, men livet har sina goda stunder som de sjunger i reklamen. Jag vet att de finns där, de goda minnena… och dem är många. Kanske inte vackra – men goda.
Min mormor som hade gjort iordning en smörgåstårta till mig mitt i natten när jag kom hem från en behandling. Jag kunde inte vänta att åka hem tills dagen efter (Why wait?)Sondmedlet som ibland sprutade kors och tvärs när den som hjälpte mig med sondmatningen tryckte för hårt…
Syster Per som sa: Vad snygga vi är idag då! när jag kom till avdelningen och såg ut som ett härke…"
"För att kunna veta vart du ska gå -
behöver du nog veta den väg du redan har gått.
Titta tillbaka ibland och förstå varför du är på den väg du är.
Och se fram emot de steg du är på väg att gå…
mot en ljus framtid."
"Tänk hörrni, vad fantastiskt det är med viljan ändå. Det sägs ju att den kan försättta berg och så är det nog verkligen. Om vi bara vill…"
Power Of Willness!
- Madelene Lundgren
19841103-20111018
No matter how tuff life treated her, she never gave up.
Vad jag saknar dig Madde.. det skär..
Tack för att du kom in i mitt liv och tog en plats i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar