Sluta fega och kasta dig utför stupet istället...

Ibland är det att kasta sig utför och chansa, våga och riskera, som gäller om man vill komma någonstans och få förändring, på riktigt.. 

Jag har sökt jobb nu sen i mitten på december, och det går väl sisådär va.. Jag chansade och kastade in mitt CV på Sats St Eriksbron innan jul, ett par dagar senare satt jag med platschefen och blev intervjuad... Efter nyår kom ett samtal; "Vill gärna att du kommer in och provjobbar på torsdag..." Kul! Eller...? 

Det störde mig så enormt att det inte kom en gnutta glädje när hon ringde och ville ha in mig, borde jag inte känna glädje över att vara ett steg ifrån ett jobb? Nej, det ska inte kännas såhär. Jag gjorde allt för att övertala och övertyga mig själv om att det visst kändes kul och bra. "Det är ett jobb, det kommer betala mina räkningar, jag slipper gå arbetslös etc etc..." 

Saken var den, att tjänsten innefattade endast receptionsjobb med administrativa uppgifter mm. Dom sökte inte ens först och främst träningsfolk till denna tjänst. Vill jag börja om på nytt med en tjänst jag redan kan och har gjort de senaste 8 åren? En tjänst där jag fortfarande inte får nyttja mina kunskaper ordentligt? Jag bekostade själv en utbildning på ett antal tusenlappar, för snart två år sen, som jag fortfarande inte drar nytta av som jag vill och önskar. Det skulle ju vara som att stå och stampa i samma spår fast på en annan plats. Är det det här jag verkligen vill? Är det inte dags att ta chansen nu att verkligen göra ett försök att starta upp något eget? Att börja anamma mina kunskaper och känsla jag har för det jag brinner allra allra mest för? Att hjälpa andra människor.

Så, jag ringde upp platschefen och tackade nej. Så fort jag lagt på luren släppte all ångest och jag kände mig fri. Det kändes så jävla rätt att lyssna på mage och känsla. Vill jag komma någonstans, då måste jag våga och chansa och ta ovissheten i det här. Det enda som hela tiden har hindrat mig, det är tron på mig själv och tron på att det jag vill ska fungera. Nu kör jag bara. Livet är alldeles för jävla kort för att stå och trampa i samma samma spår dag in och dag ut, år in och år ut, för kort för att inte våga ta chansen och kasta sig ut i det okända. Jag är livrädd för hur detta skall gå, livrädd för att misslyckas. MEN, vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag just misslyckas, men då har jag i alla fall givit mig själv och min dröm en chans att lyckas. Och misslyckas, ja det har jag gjort förr och det har inte dödat mig. Jag har rest på mig igen.

Så summan av det hela är nu att jag försöker som fa-an att hitta en tjänst på 50-70% så att det täcker upp de mest nödvändiga utgifter samt att jag ska försöka få det att räcka över till mina nya planer... Att hinna med mitt egna projekt och ha tid över till uppstartandet av MITT EGNA FÖRETAG! 

Jag kommer att starta upp med en lagom "stor" studio där jag kommer att få plats med det mest nödvändigaste. Förra veckan tömdes lokalen på det mesta och skall nu målas om. Ideérna flödas i mitt huvud nu och det känns oerhört spännande, men också asläbbigt att jag faktiskt gör detta... 

Här får ni en liten förhandstitt på hur lokalen ser ut i nuläget... :)

To be continued..

Alla har vi våra egna drömmar.

Vad drömmer DU om?

VAD hindrar just DIG från att kasta dig ut och fånga DIN dröm?

Ingenting händer om det inte först är en dröm..

What are you waiting for?

Get out there and catch YOUR dream!

Dagens hets i den värld jag, och många andra, varje dag väljer att vakna till. Snabba vändningar, eller också är de långsamma...

Drygt en veckas vila HELT utan träning, endast några få promenader. Det svider illa när man måste tvinga sig själv att inse att träningen stjälper mer än den hjälper. Ibland fattar jag inte hur jag tänker, som tex; hur tänkte jag när jag efter tävlingen inte ens lät kroppen vila EN dag? På måndagen efter var jag redan tillbaka på gymet igen. Hallå? Är du helt dum i hela huvvet? 

Att leva som man lär, ja, det är precis vad man bör göra. Och det är vad jag också måste gör nu. Åtminstone försöker jag.. Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Jag tvingades att hålla mig ifrån det som jag, bland annat, älskar mest utav allt att göra. I nästan ett helt år, fick jag avstå från den livsstil som hållit min energi uppe, som verkat som min medicin genom mycket. Jag fick sluta med träningen. Det var helt fruktansvärt. Helt vidrigt var det rent ut sagt. Det var som att något dog inom mig.

Jag lovade mig själv att ALDRIG igen ignorera kroppens signaler, utan att istället LYSSNA. Varför då låta sig själv hamna i det läget igen? Hur är man funtad då? Ja, jag vet inte faktiskt. Men en sak vet jag och det är att vi människor har en enorm förmåga att kunna stänga av väldigt mycket av det som försigår inom oss gällande kroppens signaler och känslor. Och i värsta fall, kan det bli rent livsavgörande.  

Efter förra veckans rygg och bicepspass, då fick jag nog. Och jag vaknade då också till och insåg att nu är det snart skroten nästa om jag inte skärper till mig och vårdar min kropp bättre. Jag är snart 29 år UNG, jag ska inte känna mig såhär förstörd i kroppen. Den ena skadan efter den andra, vakna med smärta, somna med smärta. Seriöst? NEJ. Någon gång får det fasen vara slut. Är så jävulskt LESS på dessa förbaskade onödiga skador som hela tiden stoppar och hindrar. 

Såhär är det också, att i den här världen, tränings/fitnessvärlden, blir allt nästintill en hets. Det ska avanceras med vikter på gymet, det ska maxas och slängas på så mycket vikter som bara går, det ska deffas, man ska ha synliga definierade muskler, man ska ha så stora muskler som möjligt, det hetsas om olika dieter, fett eller inte fett, kolhydrater eller inte kolhydrater, man ska förbränna så mycket fett som möjligt och samtidigt bygga muskler. Etc etc etc.. Listan kan göras lång. Och all denna hets sätter sig sanslöst mycket på psyket, också mycket mer än vad folk själva är medvetna om eller själva erkänner. Och i längden blir det också en besatthet som enligt mig själv, inte är hälsosamt. Ni behöver inte alls hålla med mig, men jag talar bara utifrån mina egna erfarenheter och min egen syn som jag har fått genom dessa. Och jag ser och hör också hela tiden detta runt omkring mig, från alla håll och kanter.

Att tycka att man är tjock en vecka efter att ha stått på en scen i sitt livs form, att få dåligt samvete över nästan allt man äter och stoppar i sig oavsett vad det är, att endast ett par veckor efter att ha gått på en oerhört tuff och strikt diet, tycka att man måste gå på diet igen för att man tycker att man har kommit "ur form" och blivit "tjock", att stå och titta sig själv i spegeln varje dag och få ångest för att rutorna på magen inte syns längre, att leta efter ådror på armar, ben och mage och sen nästan bli förkrossad över att dom inte syns där för tillfället, och sen tycka att man är otränad för att kroppen inte ser ut som för ett par månader sen då man hade varken en gnutta vätska eller fett på kroppen. DET är för mig inte hälsosamt för NÅGON, varken fysiskt eller psykiskt. 

Någonstans mitt i allt det här så slutar ibland tillslut träningen att bli roligt, givande, uppfriskande och energigivande. Utan det blir istället ett måste och tar över allt. För mig, ska träningen inte vara ett måste, min livsstil ska inte vara ett måste utan en självklarhet som jag väljer att leva efter för att den ger mig mer tillbaka än den tar. Självklart vet jag att ingenting kommer gratis, det är inte det jag menar, man måste kämpa hårt för att nå mål och nå dit man vill med sin träning, sitt liv, eller va det än må vara. Utan det jag menar är att det får inte bli något negativt. Och visst är det självklart så att det är helt underbart att känna sig i grym form, men man höjer hela tiden sin egen ribba genom att jämföra, och tillslut blir man kanske aldrig nöjd, om man inte är  väldigt uppmärksam och självmedveten.. 

                         Träning bör bland mycket annat vara något som reducerar stress, inte ökar den...