Utan mig är du ingenting.

När jag behöver dig som allra mest, då lämnar du mig i det här, ensam kvar. Nu när jag verkligen behöver dig, mer än någonsin, då får du för dig att du ska lämna mig. Jag klarar mig inte igenom det här utan dig. Du är den viktigaste stöttepelare jag har, det är med dig jag tar mig igenom det värsta dagar, det tyngsta stunder, det är med dig jag reser mig upp ur askan igen. Det är med dig jag vaknar och somnar. Det är du och jag genom allt, det ska ju vara du och jag livet ut. Du fattar väl att du inte kan kasta in handduken nu. NU?!

Vi har kämpat hårt tillsammans, länge. Vi har tagit oss igenom saker tillsammans förr, och fått börja om från början. Vägar har varit långa, men vi har orkat, och tagit oss igenom, över och under. Vi har inte gett upp, utan vi har fortsatt, och lärt oss.

Vi gjorde en deal du och jag, att aldrig mer hamna där igen. Och nu ger du mig verkligen panik, för utan dig orkar jag inte. Du är min medicin. Du är min styrka. Du är min motivation. Du är min bästa vän. Du är anledningen till att jag fortfarande lever. Snälla, ge inte upp hoppet om mig och dig, tillsammans. För utan dig är jag ingenting, och utan mig är du ingenting.

En dag i taget.

Tack för att du dykt fram igen, älskade sol.  Du gör skillnad med din närvaro. En skillnad som behövs, i massor. I love you!

Det blir väldigt påtagligt; stressen, utmattningen, ångesten, när det händer saker runtomkring.. Pappas tredje rån på 4 månader. Sjukt. Jag vill hjälpa, finnas, stödja, göra skillnad, ställa upp. Såklart, det är ju min pappa. Och sån har jag alltid varit, hjälpa så fort jag får chansen. Så för en stund, tänker jag inte på annat, än att finnas till. Så jag släpper allt annat, alla resurser riktas plötsligt åt ett annat håll. Pang, och jag kraschar. Fan. Jag vill orka hjälpa, jag vill orka finnas till, jag vill orka göra, precis allt. Så vaknar jag dagen efter, och jag orkar inte.

"En dag i taget", mantrat för varje dag. Jag måste inse att jag är inte samma person längre, som har råd att släppa allt, mig själv, och hjälpa alla andra. Hur mycket jag än vill, det går inte, jag har inte råd. Det kostar mer än vad jag har. Och det gör mig så jävla ledsen. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete, och det ger mig ångest. Jag slits mellan min person, min vilja, och den här förbannade jävla tröttheten. Du kan dra åt fanders ditt as.

Sprickfärdig

Känslan av att vara på väg att spricka, gå sönder, elimineras, utplånas. Att inte veta vad jag ska göra av allt. Vart jag ska ventilera. Vem som ska förstå, det jag känner, och tänker. Vem ska orka lyssna, när jag inte ens orkar lyssna på mig själv längre?

Så jag vänder mig hit så länge, till gymmet. Ett besök här och det känns bättre en stund. Om det bara så är efter en liten stund på cykeln, så lättar det på trycket. För varje droppe svett som faller från min kropp, lättar trycket - känslorna - frustrationen - irritationen - smärtan - allt. 

Tacksam, att det finns en plats, där jag kan lätta på locket en stund. Tacksam, att jag kan påminna mig själv om - att det här - det behöver jag. Så länge jag lyssnar på kroppen, utan att stoppa huvudet i sanden.

Upp som en sol, och ner som en pannkaka - help wanted..

"Full av energi, men den varade inte länge. Det var nog inte så fullt med energi. Tröttheten kom fort tillbaks. Det gjorde också arbetsuppgifterna som familjen avlastat mig med. Så efter att ha mått lite bättre, så mådde jag under en period sämre igen. Jag ville för mycket och det kändes skönt att känna en del av den gamla orken och att slippa ligga till last. Familj och omgivning började också andas ut, gladdes över att jag mådde bättre och började även glömma...precis som jag. Jag blev snabbt och obarmhärtigt påmind om den rådande verkligheten - jag hade lång väg tillbaks till full tank. När jag gjorde nästa läkarbesök, knappt tre månader efter kollapsen, mådde jag... ja, sådär. Jag orkade fortfarande inte så mycket, blev fort trött och det kändes inte som jobbet var aktuellt ännu på ett tag. Därför blev jag sjukskriven ytterligare två månader. Det kändes skönt att det inte bara blev en månad. Det kändes som jag hade lite tid på mig. Utöver att även jag accepterat att rehabiliteringen skulle ta sin tid, insåg jag behovet av att få prata med någon om min situation. Jag förstod att jag borde förhålla mig på ett annat sätt... men hur? Ja egentligen visste jag nog det. Det handlade bla om att sätta gränser och att säga nej!  Och hur i all världen skulle det gå till? Det behövde jag prata med någon om. Sakta smyger sig aningar på, aningar om en annorlunda framtid. Känslan av att stå inför något nytt, ett ödesdigert stup? Ett främmande mörker? En ny framtid? Det enda jag riktigt förstod var att det inte skulle bli som förr. Men hur skulle det bli i så fall? I min omgivning hade jag inte någon jag kunde prata med på allvar. Min familj och jag nådde inte varandra och någon väninna kändes det inte som jag ville prata med, inte om det här. Det hände ju att jag träffade en och annan väninna, men de förstod inte min situation även om dom "förstod precis hur jag kände mig". Det kändes som om vi levde i olika världar. De försökte ge mig en massa goda råd, och en del av dem kanske var bra, men de fungerade inte. Det där med begränsningar och säga nej hade ju familjen och jag pratat om tidigare och ett par av mina väninnor uttryckte med kraft och iver "att jag måste lära mig att säga nej". Det är lätt att säga "tulipanaros". Återstår att se hur man åstadkommer en. Och nu växte två önskemål fram i mig: att komma i något sammanhang där man bättre förstod mig och min situation, samt att jag fick hjälp att göra förändringar. Det var säkert inte så lätt att hjälpa mig. Jag förstod ju inte ens själv mitt bästa.Inte heller var jag så van att betrakta mig själv utifrån, och ännu mindre att beskriva för andra hur jag kände mig. 

Omgivningen fick på det sättet inte någon ärlig chans att nå mig."

Att känna igen sig i det andra skriver, så otroligt väl...

"Så sammanträffade sju andra gruppdeltagare och jag under ledning av en gruppledare från företagshälsovården. Det uppstod fort en känsla av gemenskap i gruppen. Och en känsla av att äntligen var det någon som förstod hur jag hade det, på riktigt. Även om orsakerna bakom vårt tillstånd skiftade, fanss det stora likheter i hur vi mådde och hur vi mått, hur tröttheten förlamat oss och fortfarande kunde förlama, hur orken tröt så fort, hur hopplöshetskänslor kom och gick, hur oförstådda vi var av omgivningen, hur låg stresströskeln var... och hur tveksamma vi var inför vår egen rehabilitering och att komma tillbaks till jobbet. Det var en befriande känsla att vara i ett sammanhang, i en grupp, där människor förstod vad jag pratade om. När jag pratade om trötthet, betydde det utmattad, att inte vilja betydde viljelös, att inte ha energi betydde orkeslös, utan kontroll betydde vanmaktskänsla osv."

Det har gått så himla lång tid för mig nu, mellan hopp och förtvivlan, hoppandes mellan ständiga byten av läkare, i väntan på tider och kallelser, frågor som ställs men inga svar som ges, en ständig väntan, utan någon egentlig förbättring, utan någon direkt framgång i form av hjälp/stöttning utifrån, och jag vet fan snart inte vart jag ska vända mig längre, eller hur jag ska bete mig. Eller, hur fan jag ska leva för att komma ur det här helvetet. 

Om du är någon, som har erfarenheten, som sitter och läser det här, och vet, eller känner någon som vet, vart jag kan vända mig eller vad jag kan göra - får du mer än gärna höra av dig till mig. 

Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Igår.

De starka människor är inte de...

Jag har valt att dela med mig utav något som är ganska privat. Det här är delar av min historia, min bakgrund, mina upplevelser. Men jag vill, innan du läser, starkt poängtera att jag inte ser mig själv som ett offer. Och inte heller gör detta, för att få din sympati.
Det här är mitt liv, så jag vill också be dig starkt att respektera, och inte döma.
Tack för det.



Hur blev mitt liv bli så här?

Klart jag har frågat mig själv, och andra, hur det kunde bli såhär. Det händer det fortfarande att jag gör. Det är lite jobbiga frågor att ställa sig, Såna frågor vi helst inte ställer oss själva. Det är lättast att skylla på något eller någon. Och det kan jag, fast bara till viss del.

Vad är det för fel på mig? Redan vid 13-14 års ålder började jag fundera..Varför har jag så svårt för vissa saker? Varför är jag såhär? Känslig, lättirriterad, arg, svårt att koncentrera mig, svårt att lära mig, svårt att slutföra saker, varför är det så mycket tankar och aktivitet i huvudet hela tiden? Varför har jag så dåligt tålamod? Ja, det har varit många frågor som rörts sig i skallen ända sen tonåren, om inte tidigare. Men aldrig sa jag något. Jag behöll dom för mig själv. Oftast.

Jag blev den som alla hackade på. Jag blev den som den populära tjejen i klassen satte sig på, och resten av klassen hängde med. Jag blev den som alla pratade och tisslade och tasslade om bakom ryggen, den som fick sina skor undangömda under rasterna, ibland i toaletten. Den som spenderade sin rast mellan lektionerna med att leta fram skor. Jag blev den som alla barnen tyckte om att reta, den mobbade tjejen blev jag. 

Jag minns den där dagen i tredje klass, vi blev släppta tidigt från lektionen innan lunch, och vi stod utanför matsalen och väntade på att få komma in och äta. Matsalen hade inte öppnat än. Det blev såklart ett ypperligt tillfälle för "Rosa", med hela klassen som publik, att ge sig på mig. Den här gången blev det fysiskt, för den här gången sa jag faktiskt ifrån. Jag kommer inte riktigt ihåg de exakta orden som "Rosa" började med, alla glåpord och elakheter som sas inför hela klassen, men jag kommer ihåg känslan. Och jag sa ifrån, det gillade inte "Rosa". Så hon började putta, slå och dra mig i håret. Och hela klassen hejade självklart på, på "Rosa". Den här gången slog jag tillbaks, drog tillbaks, puttade tillbaks. Sa åt henne att sluta. Jag kan än idag minnas den intensiva känslan av att fly och fäkta, den ilska och frustration som rörde sig inom mig då. "Sluta, låt mig vara, jag har inte gjort dig något." 

Jag åt ingen lunch den dagen, jag flydde springandes därifrån medans alla skrek och skrattade, åt mig. Jag sprang upp till min systers klassrum som då gick i 6:e klass. Där stannade jag resten av dagen.

Dagen efter blev vidrig. Jag, "Rosa" och våran klassföreståndare skulle sitta och prata igenom händelsen, utanför klassrummet, medans resten av klassen hade lektion. "Berätta vad det var som hände". Hon visste mycket väl, egentligen, Självklart skyllde "Rosa" på mig, "Du var ju minst lika elak som mig, det var ju bådas fel". Jag sa inte så mycket, jag hann inte... Snart kom hela klassen ut, medans vi satt där, Den fruktansvärda känslan som gick genom hela min kropp, en känsla av total förtvivlan och känsla av utsatthet och ensamhet, när i princip alla som kom ut från klassrummet backade upp "Rosa" med att säga en efter en; "Det var ju ditt fel Maria, det var ju du som började, det var ju du som slog, det var ju du, du, du..." etc etc. Och läraren bara satt där, den där vuxna människan, hon bara satt där och lät alla barnen hacka, lägga sig i, och ösa ur sig, mot mig. Där satt jag, ensammast i hela världen. Och där satt hon, som vuxen människa, till för att skydda och finnas för oss barn i skolan, och varken sa eller gjorde någonting. 

Barn kan vara så fruktansvärt elaka.

Vad var det som hände i gymnasiet egentligen? Jag blev sjukskriven i 3 veckor, fick reducerat program för att klara av skolan, och fortsatte som vanligt. Jag minns att jag mådde dåligt, och jag har för mig att läkaren sjukskrev mig pga av att jag var "skoltrött"... Idag är det för mig rätt ofattbart att man inte gjorde mer än så, då. "Här har du ett sjukintyg, va hemma 3 veckor så blir det bättre sen..." 

---

Att arbeta har alltid varit något jag verkligen tyckt om, då mår jag bra. När jag får göra saker och hålla mig sysselsatt. Jag började arbeta redan när jag var 14 år, och sen dess har jag arbetat. Började arbeta på Arlanda som UM-assistent, som det kallades då. Man hade hand om ensamflygande barn, även en del förståndshandikappade samt äldre. Ett jobb jag verkligen trivdes med. Det hände alltid något. Därefter kom Form, Form Träning och Hälsa! Ett arbete som skulle komma att förändra hela mitt liv. Och det gjorde det verkligen. Tänk vad ett oväntat möte 2004 på Terassen i Uppsala skulle komma till att betyda för mig. Anna, Niki och Gunnar blev tre personer som alltid kommer att ha stor betydelse för mig, med en speciell plats i mitt hjärta. 

Att få bli en del av Form blev jätte stort för mig. Det kom in människor i mitt liv som trodde på mig, som ville satsa på mig. Plötsligt blev jag någon, för andra. Dom såg mig. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så nervös som jag var då jag skulle hålla mitt första spinningpass. Och självklart var klassen fullsatt, såklart. Jag har alltid haft det tufft med att prata inför grupp, stora som små, bara att stå framför en grupp har varit jobbigt. Jag menar, då ser ju alla mig. Men jag gjorde det, och jag gjorde det bra. Framför allt, jag ÄLSKADE det! Att hålla olika klasser, att få träna andra och samtidigt ha roligt, att få vara mig själv, att ge andra den glädjen och energin som träning faktiskt är, det blev något jag förälskade mig i, stort. Varje stund, varje minut var ren glädje. För första gången i mitt liv gjorde jag något som jag kände mig menad till att göra. Jag hade hittat en plats där jag passade in, där jag fick vara jag, där jag kände mig glad.
Ja, jag kände mig levande.

---

Så kom du och hälsade på första gången. Du klubbade ner mig på badrumsgolvet i en hög, med krampande händer, krampande mun, och du fick mig att tro att jag skulle dö, när jag låg där och knappt fick luft. Du höll fast mig nere på golvet oförmögen att resa på mig, du fick mig precis där du ville ha mig, och jag var livrädd. Livrädd för att dö. Tänk att du klarade av att tömma hela mitt system på energi utan att ens blinka. Och då var du nöjd med ditt första besök. Du knackade inte ens på först, utan du bara klev rakt in. Det var inte förrns i efterhand som du presenterade dig; 

"Det är jag som är Panikångest, och jag har just attackerat dig."

Jag tog hjälp utifrån, vi kan kalla hjälpen för "Klingan". Klingan blev en enorm betydelse för mig och stor hjälp under den värsta tiden med panikångestens alla attacker. Klingan hjälpte mig att hantera dom, lära känna mig själv, hjälpa mig på traven att förstå saker och ting. Att detta hände mig var ju egentligen ingen överraskning, Det var ganska oundvikligt.. 

Jag fortsatte jobba på både privat och på arbetet, men det började bli problematiskt när attackerna började komma på arbetet. Tillslut började jag dra ner på mina klasser, dra ner på det som jag älskade allra allra mest att göra. I ren rädsla, av ren ångest och panik, började jag säga ifrån mig det jag mest av allt egentligen ville göra. För varje gång det blev dags för att hålla en klass smög sig paniken på.. Den jäveln valde att attackera i samband med det som jag trivdes allra mest med. Det förtvivlade mig. Och det gav också förödande effekter.
Plötsligt var jag inte mig själv längre.

Sakta men säkert började energin sina, de där besöken tog så oändligt mycket energi!! Fruktansvärt mycket energi. Jag lärde mig hantera ångesten, mycket tack vare mina samtal med Klingan, och tillslut kom dom utan kramper, utan samma intensitet. Jag hann märka när de kom på besök i god tid för att hinna "duka upp för fika", men det gillar dom inte, när man är välkomnande. Då går dom sin väg istället, och tillslut lyckades jag besegra dom.

---

En dag klev du in i mitt liv, som en ängel sänd från ovan. KLICK sa det direkt. En vän för livet. Du och jag, vi tyckte lika, vi kände lika. Du såg mig. Du lärde mig oändligt mycket om livet, om "smärtkroppar" som du kallade det, att sätta sig själv först, att vara den viktigaste personen i sitt eget liv. För andra kan det låta egoistiskt, men vi vet, du och jag. Och idag förstår och ser jag meningen med varför du och jag möttes, varför våra vägar korsades, varför vi fann varandra så fort, och varför du togs ifrån mig.. och det låter så kallt att säga, men idag kan jag se meningen. Jag tänker på dig VARJE dag, jag pratar med dig om allt än idag, och du ger mig styrka att orka fortsätta kämpa, och ibland känner jag att du är hos mig. Du gav aldrig upp, och skulle aldrig tillåta mig att göra det. Saknaden efter dig är så oändlig, och det smärtar mig att vi inte hann göra allt det som vi pratade om. Men jag är så oerhört tacksam över att du kom in i mitt liv, och gav mig så mycket, och tacksam över att du fortfarande gör skillnad i mitt liv.
   
Älskade Madde

---

Du var den sista på jorden jag hade kunnat se mig själv falla för. Fast nu i efterhand kan jag verkligen se och förstå hur det kunde ske. Du färglade min gråa vardag med din energi, din humor och din spontana sida. Jag hade pajat ryggen några månader innan och mådde rätt skit över det bla. Det blev ju en kul grej liksom, att träffa dig och umgås lite då och då, så som det var till en början. Det var aldrig något som skulle fortsätta hända. Trodde jag.. Jag blev ju glad av dig, det var spännande, vi skrattade och hade oss. Det var så enkelt liksom. No strings attached.. 

Att jag fortsatte träffa dig trots allt du utsatte mig för, eller jag borde kanske säga; allt som jag TILLÄT dig att utsätta mig för. Den psykiska terrorn, den psykiska misshandeln, härskartekniken, all manipulation, alla gånger du gjorde allt i din makt för att trycka ner mig, nedvärdera mig, tala om för mig hur jävla dålig jag var som människa, att jag fick skylla mig själv för allt du gjorde mot mig. Det var mitt eget fel. De fysiska övergreppen var väl också mitt fel. Jo, du utsatte mig även för fysiskt våld. Slag i ansiktet, eller en "liten lavett" som du hade kallat det, eller när du vred om min arm så hårt att jag tillslut nästan gick ner på knäna för att be dig om att släppa, framför dina barn. Eller när du bet mig så hårt i kinden att jag hade blåmärke dagen efter. Eller den gången då jag ifrågasatte, den gången jag fick nog av ditt sätt att behandla mig, då flög du på mig, brottade ner mig på golvet och la ena handen över munnen, andra armen tryckte du mot min hals.Vad hade du gjort om jag inte sprattlat, skrikit, sparkat så pass att du tillslut blev tvungen att släppa mig? Antagligen ingenting. Jag bad dig till och med att slå mig efter det att du släppt mig då, eftersom att du så starkt hotat mig innan. Och att jag gjorde det kan ju uppfattas som idioti, men jag ville väl få det bekräftat att du egentligen bara är en enda stor fegis som det bara är synd om. Sen kanske man inte heller tänker så klart, just precis i det läget.  Ändå är alla i din omgivning, dina sk vänner, rädda för dig. Du kan manipulera, ljuga, hitta på, göra bäst du vill, men JAG vet sanningen om dig, ditt beteende, dina svaga punkter. Jag vet. Andra vet egentligen också precis vad du går för, men ingen vågar säga något. Sättet du sen i efterhand terroriserade mig på, det är så fruktansvärt lågt att jag tillslut blev illa tvungen att hota med polisanmälan, för att du skulle lämna mig ifred. Hade jag polisanmält dig för ditt påhopp så hade du åkt dit så det dånar om det. Din polare, som plockade upp mig på vägen ifrån dig den kvällen då du gav dig på mig, då jag knappt kunde få fram ett ord pga att jag var i chocktillstånd, det enda han sa åt mig, var att anmäla. Och gissa vad mitt svar blev..
"Nej men han är sjuk, det är synd om honom".
Hade jag tänkt klart, hade jag inte tillåtet dig att trycka ner mig i botten, och försvagat mig så, då hade jag polisanmält dig. 

Länge länge tänkte jag att det säkert var mitt fel, allt det som hände. Jag fortsatte ju att träffa den person som utsatte mig för det här. Då får jag ju skylla mig själv. Tills jag insåg hur manipulerad jag var, hur nedtryckt jag blev, hur beroende av honom han gjorde mig, vilket övertag han hade. Han fick mig precis dit han ville, och han lyckades nästan.

Jag blev varnad så många ggr av nära, av vänner till både honom och mig, att hålla mig borta, att sluta träffa honom, och jag trodde jag var stark nog att hålla relationen på avstånd, hålla den till en "kul grej". Och det hade jag nog kunnat, om jag mått bra innan, om jag varit stark. För det är så, att människor som honom ger sig bara på de personer som är tillfälligt svaga. Dom letar efter svaga punkter, och när dom sen hittar dom så är det precis där de trampar, där de trycker.  Idag kan jag se på honom och känna sympati, tycka synd om honom som måste må så dåligt i sig själv, som är så svag, att han behandlar andra människor så illa.

Aldrig, aldrig, ALDRIG, är detta ett ok beteende, ifrån någon.

---

Tävla? Ja okej då, varför inte! Jag har ju bara scenskräck, men ok! Jag gillar ju utmaningar... :) Två spännande resor som förde in mig på oupptäckta vägar, nya kunskaper, nya bekantskaper, nya lärdomar, nya erfarenheter, mm mm.. Men otroligt krävande. Ännu en gång bevisade jag för mig själv vilken envishet som finns i mig, vilken styrka som finns i mig för att lyckas övervinna alla hinder som kommer min väg.. Vilket mod jag besitter, som lyckades övervinna en utav mina allra största rädslor, scenskräcken. Hade jag fått göra om dessa två resor hade jag nog valt en annan tid i mitt liv, en tid när stresspåslaget inte redan fanns. En tid när jag var hel, fysiskt som psykiskt. Men, det är ju lätt att säga nu i efterhand nu när jag vet och lärt mig. Negativ stress påverkar ALLT. Både psyke och kropp, fysiskt och psykiskt. Och att välja en tävling som påverkar psyke och kropp så extremt, kanske inte var ett utav mina bästa beslut hittills i mitt liv.. Men det var mitt sätt att överleva, att ha något att fokusera på, att ha ett mål.

---

Sen kom du, som en blixt från klarblå himmel, och vände upp och ner på hela min tillvaro. Ni som inte tror på det här med kärlek "vid första ögonkastet", eller tycker folk är galna som gifter sig efter bara någon månad, jag måste erkänna att jag idag faktiskt kan både tro och förstå att det faktiskt förekommer.

Du blev det värsta och bästa som hänt mig. Det finaste, det vackraste, det underbaraste, det starkaste jag någonsin upplevt med en annan människa. Det sa bara pang. Allt gick så sjukt fort att det skrämde livet ur mig. Fast den här gången lät jag inte det skrämma iväg mig, istället blev det du som plötsligt bara gick din väg. Utan egentlig förklaring. 

Du behandlade mig precis så som jag alltid förtjänat att bli behandlad, med kärlek, respekt, hänsyn, omtänksamhet, ömhet. Jag behövde inte dölja något för dig, jag fick vara precis den jag är, och du accepterade mig så. Du dömde inte mig, du respekterade mig. Du tyckte om mig precis så som jag är. Sen bara vände det över en natt. Poff. Du blev som en annan person. Eller så kände jag dig inte alls. Eller så hade jag inbillat mig allt. Eller så hade du spelat ett otroligt bra spel. Fast det vill jag inte tro. All den där respekten, hänsynen, var som bortblåst. Allt blev bara ord utan värde. Sen vände du saker och ting emot mig på ett sätt som sårade mig nå hemskt. Vem var du, och varför klev du in i mitt liv?

Jag vred och vände på, rannsakade mig själv, frågade mig själv, frågade andra, försökte sätta mig in i hans situation för att försöka förstå, gissade mig fram, för att få nå vettiga förklarliga skäl.. Eftersom att han aldrig gav mig några. Och jag hamnade varje gång på samma svar; det måste ha varit mig det var fel på. Och det var verkligen inte rättvist. Det lämnade ett öppet sår som än idag inte är helt läkt, men jag jobbar på det, varje dag. Det som blev värst och absolut sorgligast, det är att jag idag knappt kan se personen i ögonen. Tänk om han ser? Ser vad jag känner? Ser vad jag tänker? Ser att samtidigt som jag bara vill slå, kasta saker, skrika, bli arg, ledsen - för att han sårade mig så förbaskat djupt! - egentligen bara vill ge en kram, och bara glömma..

---

Allt detta, och mer därtill, gjorde att min bägare tillslut rann över. Tillslut blev det för mycket att hantera, och min energi, min ork, den tog slut.

Alla händelser och erfarenheter jag varit med om, och är med om, försöker jag se på med "positiva" ögon, alltså att jag väljer att ta med så mycket lärdom och kunskap som jag bara kan. Allt jag varit med om har ju format mig och gjort mig till den personen jag är idag. Jag har lärt mig hur mycket som helst, och gör fortfarande. Övning ger färdighet, erfarenhet ger kunskap, lärdom. Allt som jag lärt och lär mig, vill jag kunna föra vidare, använda mig av i framtiden. Göra något positivt av. Jag vill kunna hjälpa andra människor som genomgått/genomgår liknande saker. Jag vill MASSOR och jag har MASSOR med mig i mitt bagage att använda mig av. Jag har inte alltid handlat rätt, men det finns det väl ingen människa på jorden som gör, och jag är långt ifrån perfekt. 

En människa klarar sjukt mycket mer än man tror, så är det. Men fortsätter man att köra på och köra på och köra på, utan paus, utan vila, utan återhämtning, utan påfyllning, ja då är det oundvikligt - förr eller senare tar det stopp och man springer rakt in i "väggen". Stress är i liten mängd positivt, men i stor mängd ett rent jävla rävgift. 

Jag kan se och förstå hur jag hamnat här, och jag kan se min egen del i mina egna handlingar. Och självklart har allt det som hänt och varit, en rätt stor del i att jag är där jag är just nu. Men det finns också något i grunden som varit med och orsakat denna extrema utmattning.
"Mycket talar för ADHD och utmattning som följd av odiagnostiserad och obehandlad ADHD". Och här vill jag verkligen förtydliga! Att få en diagnos, är absolut ingenting jag skulle göra till något som helst negativt i mitt liv, absolut inte, tvärtom. Däremot skulle det hjälpa mig på vägen ut ur det här.

Visste du att i vuxen ålder är det 3 års väntetid för att få en NP-utredning? Om du inte bekostar den själv, vilket skulle kosta kring 10-15 000 kr. Och det är ju rätt insane om du frågar mig. Men då kan man åberopa vårdvalsgarantin eller det som kallas för riksavtalet, vilket jag nu har gjort och det innebär att fakturan skickas till landstinget istället för hem i min brevlåda. Så nu hoppas jag och håller alla tummar i världen att jag snart, snart, snart får ett OK, och därmed inom några månader blir kallad. Dock är det inte så enkelt som det låter.. 

Så håll tummarna!

I Sverige har vi också något som kallas för "vårdgaranti", vilket innebär att du har rätt till "behandling"/behandlingsplan, och hjälp inom 90 dagar från det att du träffat en läkare. Det här är något som brutits gång på gång i mitt fall, tyvärr har jag haft den oturen, att ha "hamnat mellan stolarna". Ingen säger något, inga förklaringar ges, det går knappt att få tag på ansvariga, chefer, läkare etc, utan jag ska tydligen "vänta" på att något händer. Vadå vänta? Det är ju för i helvete mitt liv som tickar på. Jag vill inte leva mitt liv som en trött 80 åring. Jag vill så sanslöst mycket med mitt liv! Det är jätte lätt att stå utanför att kanske tycka och tänka att det "är väl bara att". Men det är verkligen inte det, dom som står mig allra närmast VET vad jag fått kämpa/kämpar som ett djur med för att få hjälp, få ordning på mitt liv, en chans till återhämtning, en chans till att återta kontrollen över mitt liv. Det var ju JAG som bad om hjälp, men det händer ingenting. Psykiatrin är ett skämt i vårat land. Jag har bollats mellan olika läkare, inte för att jag är ett "svårt fall", utan för att saker och ting inte sköts på rätt sätt. "Här har du en medicin, ät den, den hjälper" är något många läkare kört med. Sånt gör mig galen. Sluta skicka åt mig mediciner hit och dit så fort jag ber om hjälp! Hjälp mig att hitta grundproblemet istället! Jag har också blivit hemskickad med fel diagnos, av en läkare som träffade mig en gång.. en diagnos som knäckte mig totalt. Den läkaren finns inte kvar där längre.. Nu är verkligen inte alla läkare dåliga och nonchalanta, absolut inte, jag har haft turen att träffa en super duktig och bra läkare, men dessvärre hann hon sluta alldeles för snabbt, hon hade tydligen fått nog.. Så nu står jag här, igen, i väntan på att bli kallad till ytterligare ny läkare. Jag vet inte vad det är som gör det, att inte bli tagen på allvar, att allt tar sån förbaskad tid. Om det har att göra med min starka självkännedom när jag väl suttit framför läkare, att jag har rätt bra koll på mig själv trots att jag mår som jag mår, jag vet inte. Det har gått ungefär ett år, ett år av väntan, ett år av bollning mellan olika läkare, ett år utan att det skett något. 

Ett år av mitt liv.

Jag vill dela med mig av min historia, trots att det är att blotta sig själv och göra sig sårbar, riskera att bli sedd annorlunda, men jag gör det ändå. Jag gör det för mitt eget helandes skull, men också för att det någonstans kanske sitter någon som mår dåligt just precis nu, utan att tala om det, utan att våga berätta, utan att våga be om hjälp, som kanske läser det här, och inte känner sig ensam längre, och börjar våga.. För du är inte ensam. Även om jag haft den oturen jag haft med vården, så finns det bra läkare och stöttning till hjälp att få. Det gör det verkligen. Hade jag vetat och känt att jag inte var ensammast i världen med att må så dåligt, för 10 år sen, då hade min situation med största sannolikhet sett annorlunda ut idag. 

Att må dåligt i själen, att vara trött mentalt, att helt enkelt må dåligt psykiskt är tydligen något vi ska skämmas över, för då är man ju psykiskt sjuk, och det vill man ju inte vara för då är man ju sjuk i huvvet?
FEL! FEL! FEL!
Vi kan ha öppna sår på insidan, vi kan vara skadade på insidan av en rad olika skäl, även om de inte syns, och dom har minst lika mycket rätt att läka och tas på allvar, som de sår och skador vi ser på utsidan. Att våga be om hjälp visar endast ett enda stort mod, 

och framför allt - STYRKA. 

Ta hand om dig, sätt värde på dig själv och ditt liv. Våga kräva den hjälp DU behöver och förtjänar, och ge dig aldrig förrns du får den.




Vi måste leva, inte bara finnas.

En kamp för mitt liv.

"Hur kan man bli så fruktansvärt trött, inte bara trött - utmattad, så man inte orkar någonting. Inte ens gå och handla, dammsuga, laga mat, titta på film. Nej, ingenting. Det är egentligen outhärdligt. Mne jag måste ju stå ut med det, leva med hopplösheten, rädslan för att aldrig bli frisk. Jag som orkat så mycket, hunnit så mycket, gjort så mycket. Jag hann och orkade mer än de flesta och var nöjd med det. Uppskattad inte minst för att jag alltid var så pigg och glad. Inte konstigt att jag inte känner igen mig när jag tappade orken fullständigt. För trött för att sova, för trött för att vara vaken, för trött för att leva. Jag släpar mig fram i tillvaron och vill bara sova. Inget är roligt. Inget intresserar mig. Familj och vänner känns som en belastning och som bara vill ha något av mig. Jag som inte har något alls längre att ge. Jag är tom inuti. Tom. Uttömd. Jag är ett tomt skal. Och alla dessa människor med alla sina råd. Jag orkar inte med dom. Alla "förståsigpåare". Klart jag förstår att från de flesta är det väl menat, Men ingen förstår mig. Dom tror att dom förstår mig. Men det gör dom inte. Inte någon förstår mig... inte på riktigt.

Värst är dom där hurtfriska. Dom som kommer med alla förslag på hur jag skulle kunna piggas upp. Ut och resa, börja en kurs, gå på gym, meditera, Tai Chi, massage, läsa böcker... fattar dom inte att jag inte orkar. Jag ORKAR inte. Jag orkar nästan inte kliva upp ur sängen. En del av detta hade säkert varit bra för mig att göra innan jag gick in i väggen. Men när jag väl tappat all ork är det för sent. Nu måste jag få vila mig. Vila mig från allt. Under en tid inte göra något annat än det mest nödvändiga. Och då menar jag nödvändiga i form av att komma ur sängen, klä på mig, sköta min hygien, skapa någon slags rutin för dagen.

Tillvaron är en kamp. 

En kamp för överlevnad:

fysiskt- jag är så utmattad

socialt- jag orkar inte med andra människor

psykiskt- jag fungerar inte i mitt tanke- och känsloliv

andligt- jag har helt förlorat fotfästet - för vad ska jag egentligen leva

En kamp för livet

En kamp för mitt liv

För mitt liv"

-Olle Hallgren

Att leva ett liv, inte vinna ett krig... Det som inte syns.

Hur kan man vara så förbannat trött?

Hur är det möjligt att vara konstant trött? 

Hur är det möjligt att sova 12 timmar, vakna och sen knappt orka kliva upp ur sängen? 

Hur gick jag från att vara en duracellkanin med energi över till "hela världen", till att bli den det tar en vecka för att orka ta tag i alla bestick som behövs diskas?

Ett ont helvete. Den konstanta tröttheten. 

Ett inre krig mellan vilja och trötthet. En konstant inre kamp. 

Ett krig.

Nej, jag är inte slö. 

Nej, jag "går inte hemma och väntar". 

Nej, jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte det här. 

Så snälla snälla, get off my back, eller fråga mig istället.

Så här är det;

Jag tog inte ett lån på 65.000:- och tog mig igenom en (för mig som har väldigt svårt för att sitta i skolbänken och lära mig teoretiskt, komma ihåg, läsa till tentor, skriva tentor, etc) Personlig Tränare utbildning, som jag klarade galant för övrigt och var sjukt stolt över mig själv över att ha klarat, för att sen inte "orka" jobba mot mina mål och drömmar. Jag började inte planera, drömma, bygga, ansöka, anstränga mig för att starta upp ett eget företag för att sen "bli slö" och inte "orka". Jag gav inte upp. Nej, jag är inte den som ger upp. 

Jag tog inte kontakt med läkare, psykologer, coacher för att jag inte är en medveten människa som inte vet vad jag behöver. Jag har inte stått ut med att bli felbehandlad av läkare i över ett års tid för att jag inte vill ha ett normalt fungerande liv, jag har inte åkt hem med feldiagnos av inkompetenta läkare för att jag är slö. Jag har inte bråkat med vårdgivare för min rätt till hjälp och stöttning, för att jag är den som ger upp. Jag har inte fått min vårdgaranti bruten för att jag har givit upp. Jag kämpar inte i skrivande stund med den värsta perioden i mitt liv, jag kämpar inte för att få ordning och hjälp med rehabilitering och plan för hur jag ska ta tillbaka mitt liv igen, för att jag är den som ger upp. Jag kämpade inte mig igenom två extremt krävande tävlingar med min personliga kamp i samma veva, för att jag är den som är slö och inte orkar. Jag är inte sjukskriven för att jag inte vill arbeta, jag lever inte på existens minimum för att det är något jag har valt och vill. 

Jag är inte där jag är just nu för att det var det här livet jag drömde om.

Att ständigt ständigt försöka förklara, tala om varför, varför jag inte riktigt befinner mig där människor i min omgivning (inklusive jag själv) kanske förväntat sig att jag ska vara, efter utbildning, tävlingar, drömmar och visioner, att ständigt försöka förklara. Att ständigt känna sig misslyckad. Att ständigt känna sig skyldig, ha dåligt samvete, och nästan skämmas.

Jag tänker inte skämmas längre, för jag har fan inget att skämmas över. 

Även om jag känner mig ensammast i världen om att ha det såhär, så vet jag att jag inte är det.

Det är bara det att det är så få som vågar vara öppen med att vara "sjuk" på insidan, att vara psykiskt slut som artist. Att säga att man är utmattad eller "utbränd", det kan ju få folk att tro att man är slö. Och typ oduglig som människa som inte "orkar". 

"Hallå, ryck upp dig. Sluta vara så negativ. Tänk positivt",

eller

"Det är väl bara att vila några dagar så är det bra sen. Gå ut och gå eller gör något roligt"

eller,

"Det är för att du gör si eller så som du mår såhär nu, kom igen katten, upp och hoppa, livet svänger ju"

Skulle du helt seriöst tala om för en människa i rullstol att 

"Det är väl bara att ställa dig upp och gå"?

Skulle du säga åt en person som sitter i den där rullstolen att 

"Du kan säkert springa, du orkar bara inte"? 

Jag tvivlar på det.. 

När någon har en skada som syns på utsidan blir det genast en annan sak.

Du behöver inte ha genomgått samma skada för att du ska ha förståelse för den personens situation.

Det är ju uppenbart och självklart. Det syns ju..

Ni som känner mig, ni känner mig som den energiska, glada, spralliga, tokiga, full av energi, sociala, lustfyllda Maria, precis som jag känner mig själv. Den som verkligen ÄLSKAR livet och i princip lever för träning, skratt, vänner, familj. 

Ingen mer är jag själv, vill ha den tjejen tillbaka.

För mig har alltid träningen varit min medicin genom allt. Den har aldrig någon kunnat ta ifrån mig. Förutom när ryggen pajade och jag blev illa tvungen till att lägga träningen åt sidan med fokus på rehab istället. Annars har den alltid funnits där för mig, Tills jag en dag för några månader sen vaknade upp och inte ville längre. Jag ville plötsligt inte ens träna längre, orkade inte. Fanns verkligen inte en uns av vilja och ork längre, inte ens för träningen.

 För mig blev det det absolut värsta nederlaget. Under alla 10 år som jag tränat hade detta aldrig hänt. Aldrig. Oavsett hur dåligt jag mått. Aldrig hade det hänt tidigare.

Plötsligt såg jag mig själv i spegeln och såg bit för bit falla. Nu var hela jag utplånad. 

Det blev en helvetisk kamp, bortom den som redan pågick, att se sig själv tappa den kropp som jag kämpat rätt hårt med för att bygga upp. Det låg några år bakom, några timmar.. Tillslut kunde jag knappt se mig själv i spegeln längre utan att få ångest. Jag kunde komma på mig själv med de elakaste tankar om mig själv när jag stod där, "Misslyckad, inga muskler, patetisk, fet, hur kan du bara sluta träna? Hur kunde du bli så misslyckad? Varför gör du ingenting åt det? Gör något. Du måste röra på dig. Du är säkert bara slö. Skärp dig nu. Ryck upp dig. Du får skylla dig själv att du står här nu" Etc etc.. Så fruktansvärt elaka ord om mig själv till mig själv. Hade det varit en vän till mig som sagt dessa saker hade den personen inte längre funnits i mitt liv, överhuvudtaget.

Nu kanske ni tänker att det här med muskler och utseende egentligen inte alls är viktigt, att det inte spelar någon roll etc etc, att det inte är hela världen... Nej, kanske inte. Men för mig handlar det inte om det. Det handlar om att göra saker som jag mår bra av, själsligt. Att göra sånt som jag VET "medicinerar" min själ, göra sånt som reducerar stress, sånt som ger energi och inte bara tar, Sånt som kroppen mår bra av. Sånt som JAG, Maria, mår bra av. 

Det vet jag om någon vid det här laget, vad jag mår bra av.

Ibland finns det inget annat val än att bara acceptera. Och ibland blir man så illa tvungen att börja om, från början. Igen. From scratch liksom. Jag är min egen största fiende, den som ser på mig med de mest kritiska ögon är jag själv. Och det är en kamp i sig att släppa de höga krav jag alltid ställer på mig själv. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Men det blev också en kamp att komma över "rädslan" för att tex visa mig på gymmet igen.. Under en period vågade jag knappt visa mig där. Jätte dumt, jag vet, men så var det. Hur skulle alla se på den Maria som numera inte alls var lika vältränad och stark längre? Som inte var sig själv och hade den där normala orken att socialisera med alla människor som man oundvikligen möter.. Hon som alltid är så positiv, energisk och glad..

Men nu är jag där nere igen, sakta men säkert är jag där och tar mig framåt. Varje gång är en vinst. Varje gång jag tar mig ner tar jag steg framåt. Varje steg framåt är värt miljoner. Varje steg framåt ger mig hopp om att jag kommer att klara mig, klara mig ur den här vidriga utmattningen och finna Maria igen, den där tjejen med energi..

År av fighter, inre och yttre, tillslut tar det stopp. Det bara är så. Förr eller senare tar det stopp. Jag försöker hela tiden att vända allt jag varit och är med om, till nyttiga lärdomar, och jag lär mig saker varje dag.

 Om mig själv, om andra, om livet. 

Jag har blivit sårad, kränkt, misshandlad, utnyttjad, bedragen, bestulen, manipulerad, sviken.

Jag har förlorat, men jag har också vunnit,

och lärt mig det största och viktigaste av allt, genom allt;

JAG är viktig, JAG är värd så jävla mycket,

jag har lärt mig att älska och uppskatta.

Små små saker,

människor,

stunder,

dofter,

smaker,

de minsta tingen.

Så mycket.

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Jag längtar till den dagen jag vaknar och känner mig utvilad. Längtar till den dagen jag sovit en hel natt utan att ha drömt. Jag längtar till den dagen då jag inte känner mig trött längre. Längtar till den dagen då jag går till arbetet igen. Jag längtar till att ha en fungerande vardag igen, längtar till att känna mig "normal" igen. Jag längtar till den dagen då jag har normal energi igen. Jag längtar till den dagen då jag har energi över till allt det där jag vill göra med mitt liv. Jag längtar till den dagen då jag, Maria, är på fötter igen.

Jag är fortfarande Maria och jag kan fortfarande skratta,

 jag har bara helt enkelt gått för länge med en motor 

som inte besiktigats och fått service.

Strävan..

Varje gång du går ut, dra in hakan, lyft på huvudet och fyll lungorna till gränsen. 

Drick solskenet, hälsa dina vänner med ett leende och lägg ditt hjärta i varje handslag. 

Oroa dig inte för att bli missförstådd och slösa inte bort en enda minut med att tänka på dina fiender. Försök att fixera dina tankar på det du vill göra, och gå sedan, utan att vika ur kurs, rakt på ditt mål.

Fäst dina tankar på de storslagna och strålande saker du skulle vilja göra. 

Medan dagarna glider förbi kommer du att finna att du omedvetet griper tag i de tillfällen som behövs för att du ska kunna uppnå din längtans mål, precis som koralldjuren fångar vad de behöver ur tidvattnets vågor. Gör en bild i ditt sinne av den kompetenta, uppriktiga, nyttiga person du längtar efter att vara, så kommer din tanke att för var timme förvandla dig till just den personen …

Tanken är det högsta. Bibehåll alltid den rätta inställningen som visar mod, uppriktighet och gott humör. Att tänka rätt är att skapa. Allt kommer genom strävan att varje uppriktig bön blir besvarad. Vi blir till det varpå våra sinnen är riktade. 

Lyft din haka och bär ditt huvud högt...