Hur kan man vara så förbannat trött?
Hur är det möjligt att vara konstant trött?
Hur är det möjligt att sova 12 timmar, vakna och sen knappt orka kliva upp ur sängen?
Hur gick jag från att vara en duracellkanin med energi över till "hela världen", till att bli den det tar en vecka för att orka ta tag i alla bestick som behövs diskas?
Ett ont helvete. Den konstanta tröttheten.
Ett inre krig mellan vilja och trötthet. En konstant inre kamp.
Ett krig.
Nej, jag är inte slö.
Nej, jag "går inte hemma och väntar".
Nej, jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte det här.
Så snälla snälla, get off my back, eller fråga mig istället.
Så här är det;
Jag tog inte ett lån på 65.000:- och tog mig igenom en (för mig som har väldigt svårt för att sitta i skolbänken och lära mig teoretiskt, komma ihåg, läsa till tentor, skriva tentor, etc) Personlig Tränare utbildning, som jag klarade galant för övrigt och var sjukt stolt över mig själv över att ha klarat, för att sen inte "orka" jobba mot mina mål och drömmar. Jag började inte planera, drömma, bygga, ansöka, anstränga mig för att starta upp ett eget företag för att sen "bli slö" och inte "orka". Jag gav inte upp. Nej, jag är inte den som ger upp.
Jag tog inte kontakt med läkare, psykologer, coacher för att jag inte är en medveten människa som inte vet vad jag behöver. Jag har inte stått ut med att bli felbehandlad av läkare i över ett års tid för att jag inte vill ha ett normalt fungerande liv, jag har inte åkt hem med feldiagnos av inkompetenta läkare för att jag är slö. Jag har inte bråkat med vårdgivare för min rätt till hjälp och stöttning, för att jag är den som ger upp. Jag har inte fått min vårdgaranti bruten för att jag har givit upp. Jag kämpar inte i skrivande stund med den värsta perioden i mitt liv, jag kämpar inte för att få ordning och hjälp med rehabilitering och plan för hur jag ska ta tillbaka mitt liv igen, för att jag är den som ger upp. Jag kämpade inte mig igenom två extremt krävande tävlingar med min personliga kamp i samma veva, för att jag är den som är slö och inte orkar. Jag är inte sjukskriven för att jag inte vill arbeta, jag lever inte på existens minimum för att det är något jag har valt och vill.
Jag är inte där jag är just nu för att det var det här livet jag drömde om.
Att ständigt ständigt försöka förklara, tala om varför, varför jag inte riktigt befinner mig där människor i min omgivning (inklusive jag själv) kanske förväntat sig att jag ska vara, efter utbildning, tävlingar, drömmar och visioner, att ständigt försöka förklara. Att ständigt känna sig misslyckad. Att ständigt känna sig skyldig, ha dåligt samvete, och nästan skämmas.
Jag tänker inte skämmas längre, för jag har fan inget att skämmas över.
Även om jag känner mig ensammast i världen om att ha det såhär, så vet jag att jag inte är det.
Det är bara det att det är så få som vågar vara öppen med att vara "sjuk" på insidan, att vara psykiskt slut som artist. Att säga att man är utmattad eller "utbränd", det kan ju få folk att tro att man är slö. Och typ oduglig som människa som inte "orkar".
"Hallå, ryck upp dig. Sluta vara så negativ. Tänk positivt",
eller
"Det är väl bara att vila några dagar så är det bra sen. Gå ut och gå eller gör något roligt"
eller,
"Det är för att du gör si eller så som du mår såhär nu, kom igen katten, upp och hoppa, livet svänger ju"
Skulle du helt seriöst tala om för en människa i rullstol att
"Det är väl bara att ställa dig upp och gå"?
Skulle du säga åt en person som sitter i den där rullstolen att
"Du kan säkert springa, du orkar bara inte"?
Jag tvivlar på det..
När någon har en skada som syns på utsidan blir det genast en annan sak.
Du behöver inte ha genomgått samma skada för att du ska ha förståelse för den personens situation.
Det är ju uppenbart och självklart. Det syns ju..
Ni som känner mig, ni känner mig som den energiska, glada, spralliga, tokiga, full av energi, sociala, lustfyllda Maria, precis som jag känner mig själv. Den som verkligen ÄLSKAR livet och i princip lever för träning, skratt, vänner, familj.
Ingen mer är jag själv, vill ha den tjejen tillbaka.
För mig har alltid träningen varit min medicin genom allt. Den har aldrig någon kunnat ta ifrån mig. Förutom när ryggen pajade och jag blev illa tvungen till att lägga träningen åt sidan med fokus på rehab istället. Annars har den alltid funnits där för mig, Tills jag en dag för några månader sen vaknade upp och inte ville längre. Jag ville plötsligt inte ens träna längre, orkade inte. Fanns verkligen inte en uns av vilja och ork längre, inte ens för träningen.
För mig blev det det absolut värsta nederlaget. Under alla 10 år som jag tränat hade detta aldrig hänt. Aldrig. Oavsett hur dåligt jag mått. Aldrig hade det hänt tidigare.
Plötsligt såg jag mig själv i spegeln och såg bit för bit falla. Nu var hela jag utplånad.
Det blev en helvetisk kamp, bortom den som redan pågick, att se sig själv tappa den kropp som jag kämpat rätt hårt med för att bygga upp. Det låg några år bakom, några timmar.. Tillslut kunde jag knappt se mig själv i spegeln längre utan att få ångest. Jag kunde komma på mig själv med de elakaste tankar om mig själv när jag stod där, "Misslyckad, inga muskler, patetisk, fet, hur kan du bara sluta träna? Hur kunde du bli så misslyckad? Varför gör du ingenting åt det? Gör något. Du måste röra på dig. Du är säkert bara slö. Skärp dig nu. Ryck upp dig. Du får skylla dig själv att du står här nu" Etc etc.. Så fruktansvärt elaka ord om mig själv till mig själv. Hade det varit en vän till mig som sagt dessa saker hade den personen inte längre funnits i mitt liv, överhuvudtaget.
Nu kanske ni tänker att det här med muskler och utseende egentligen inte alls är viktigt, att det inte spelar någon roll etc etc, att det inte är hela världen... Nej, kanske inte. Men för mig handlar det inte om det. Det handlar om att göra saker som jag mår bra av, själsligt. Att göra sånt som jag VET "medicinerar" min själ, göra sånt som reducerar stress, sånt som ger energi och inte bara tar, Sånt som kroppen mår bra av. Sånt som JAG, Maria, mår bra av.
Det vet jag om någon vid det här laget, vad jag mår bra av.
Ibland finns det inget annat val än att bara acceptera. Och ibland blir man så illa tvungen att börja om, från början. Igen. From scratch liksom. Jag är min egen största fiende, den som ser på mig med de mest kritiska ögon är jag själv. Och det är en kamp i sig att släppa de höga krav jag alltid ställer på mig själv. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Men det blev också en kamp att komma över "rädslan" för att tex visa mig på gymmet igen.. Under en period vågade jag knappt visa mig där. Jätte dumt, jag vet, men så var det. Hur skulle alla se på den Maria som numera inte alls var lika vältränad och stark längre? Som inte var sig själv och hade den där normala orken att socialisera med alla människor som man oundvikligen möter.. Hon som alltid är så positiv, energisk och glad..
Men nu är jag där nere igen, sakta men säkert är jag där och tar mig framåt. Varje gång är en vinst. Varje gång jag tar mig ner tar jag steg framåt. Varje steg framåt är värt miljoner. Varje steg framåt ger mig hopp om att jag kommer att klara mig, klara mig ur den här vidriga utmattningen och finna Maria igen, den där tjejen med energi..
År av fighter, inre och yttre, tillslut tar det stopp. Det bara är så. Förr eller senare tar det stopp. Jag försöker hela tiden att vända allt jag varit och är med om, till nyttiga lärdomar, och jag lär mig saker varje dag.
Om mig själv, om andra, om livet.
Jag har blivit sårad, kränkt, misshandlad, utnyttjad, bedragen, bestulen, manipulerad, sviken.
Jag har förlorat, men jag har också vunnit,
och lärt mig det största och viktigaste av allt, genom allt;
JAG är viktig, JAG är värd så jävla mycket,
jag har lärt mig att älska och uppskatta.
Små små saker,
människor,
stunder,
dofter,
smaker,
de minsta tingen.
Så mycket.
Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Jag längtar till den dagen jag vaknar och känner mig utvilad. Längtar till den dagen jag sovit en hel natt utan att ha drömt. Jag längtar till den dagen då jag inte känner mig trött längre. Längtar till den dagen då jag går till arbetet igen. Jag längtar till att ha en fungerande vardag igen, längtar till att känna mig "normal" igen. Jag längtar till den dagen då jag har normal energi igen. Jag längtar till den dagen då jag har energi över till allt det där jag vill göra med mitt liv. Jag längtar till den dagen då jag, Maria, är på fötter igen.
Jag är fortfarande Maria och jag kan fortfarande skratta,
jag har bara helt enkelt gått för länge med en motor
som inte besiktigats och fått service.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar