Utan mig är du ingenting.

När jag behöver dig som allra mest, då lämnar du mig i det här, ensam kvar. Nu när jag verkligen behöver dig, mer än någonsin, då får du för dig att du ska lämna mig. Jag klarar mig inte igenom det här utan dig. Du är den viktigaste stöttepelare jag har, det är med dig jag tar mig igenom det värsta dagar, det tyngsta stunder, det är med dig jag reser mig upp ur askan igen. Det är med dig jag vaknar och somnar. Det är du och jag genom allt, det ska ju vara du och jag livet ut. Du fattar väl att du inte kan kasta in handduken nu. NU?!

Vi har kämpat hårt tillsammans, länge. Vi har tagit oss igenom saker tillsammans förr, och fått börja om från början. Vägar har varit långa, men vi har orkat, och tagit oss igenom, över och under. Vi har inte gett upp, utan vi har fortsatt, och lärt oss.

Vi gjorde en deal du och jag, att aldrig mer hamna där igen. Och nu ger du mig verkligen panik, för utan dig orkar jag inte. Du är min medicin. Du är min styrka. Du är min motivation. Du är min bästa vän. Du är anledningen till att jag fortfarande lever. Snälla, ge inte upp hoppet om mig och dig, tillsammans. För utan dig är jag ingenting, och utan mig är du ingenting.

En dag i taget.

Tack för att du dykt fram igen, älskade sol.  Du gör skillnad med din närvaro. En skillnad som behövs, i massor. I love you!

Det blir väldigt påtagligt; stressen, utmattningen, ångesten, när det händer saker runtomkring.. Pappas tredje rån på 4 månader. Sjukt. Jag vill hjälpa, finnas, stödja, göra skillnad, ställa upp. Såklart, det är ju min pappa. Och sån har jag alltid varit, hjälpa så fort jag får chansen. Så för en stund, tänker jag inte på annat, än att finnas till. Så jag släpper allt annat, alla resurser riktas plötsligt åt ett annat håll. Pang, och jag kraschar. Fan. Jag vill orka hjälpa, jag vill orka finnas till, jag vill orka göra, precis allt. Så vaknar jag dagen efter, och jag orkar inte.

"En dag i taget", mantrat för varje dag. Jag måste inse att jag är inte samma person längre, som har råd att släppa allt, mig själv, och hjälpa alla andra. Hur mycket jag än vill, det går inte, jag har inte råd. Det kostar mer än vad jag har. Och det gör mig så jävla ledsen. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete, och det ger mig ångest. Jag slits mellan min person, min vilja, och den här förbannade jävla tröttheten. Du kan dra åt fanders ditt as.

Sprickfärdig

Känslan av att vara på väg att spricka, gå sönder, elimineras, utplånas. Att inte veta vad jag ska göra av allt. Vart jag ska ventilera. Vem som ska förstå, det jag känner, och tänker. Vem ska orka lyssna, när jag inte ens orkar lyssna på mig själv längre?

Så jag vänder mig hit så länge, till gymmet. Ett besök här och det känns bättre en stund. Om det bara så är efter en liten stund på cykeln, så lättar det på trycket. För varje droppe svett som faller från min kropp, lättar trycket - känslorna - frustrationen - irritationen - smärtan - allt. 

Tacksam, att det finns en plats, där jag kan lätta på locket en stund. Tacksam, att jag kan påminna mig själv om - att det här - det behöver jag. Så länge jag lyssnar på kroppen, utan att stoppa huvudet i sanden.

Upp som en sol, och ner som en pannkaka - help wanted..

"Full av energi, men den varade inte länge. Det var nog inte så fullt med energi. Tröttheten kom fort tillbaks. Det gjorde också arbetsuppgifterna som familjen avlastat mig med. Så efter att ha mått lite bättre, så mådde jag under en period sämre igen. Jag ville för mycket och det kändes skönt att känna en del av den gamla orken och att slippa ligga till last. Familj och omgivning började också andas ut, gladdes över att jag mådde bättre och började även glömma...precis som jag. Jag blev snabbt och obarmhärtigt påmind om den rådande verkligheten - jag hade lång väg tillbaks till full tank. När jag gjorde nästa läkarbesök, knappt tre månader efter kollapsen, mådde jag... ja, sådär. Jag orkade fortfarande inte så mycket, blev fort trött och det kändes inte som jobbet var aktuellt ännu på ett tag. Därför blev jag sjukskriven ytterligare två månader. Det kändes skönt att det inte bara blev en månad. Det kändes som jag hade lite tid på mig. Utöver att även jag accepterat att rehabiliteringen skulle ta sin tid, insåg jag behovet av att få prata med någon om min situation. Jag förstod att jag borde förhålla mig på ett annat sätt... men hur? Ja egentligen visste jag nog det. Det handlade bla om att sätta gränser och att säga nej!  Och hur i all världen skulle det gå till? Det behövde jag prata med någon om. Sakta smyger sig aningar på, aningar om en annorlunda framtid. Känslan av att stå inför något nytt, ett ödesdigert stup? Ett främmande mörker? En ny framtid? Det enda jag riktigt förstod var att det inte skulle bli som förr. Men hur skulle det bli i så fall? I min omgivning hade jag inte någon jag kunde prata med på allvar. Min familj och jag nådde inte varandra och någon väninna kändes det inte som jag ville prata med, inte om det här. Det hände ju att jag träffade en och annan väninna, men de förstod inte min situation även om dom "förstod precis hur jag kände mig". Det kändes som om vi levde i olika världar. De försökte ge mig en massa goda råd, och en del av dem kanske var bra, men de fungerade inte. Det där med begränsningar och säga nej hade ju familjen och jag pratat om tidigare och ett par av mina väninnor uttryckte med kraft och iver "att jag måste lära mig att säga nej". Det är lätt att säga "tulipanaros". Återstår att se hur man åstadkommer en. Och nu växte två önskemål fram i mig: att komma i något sammanhang där man bättre förstod mig och min situation, samt att jag fick hjälp att göra förändringar. Det var säkert inte så lätt att hjälpa mig. Jag förstod ju inte ens själv mitt bästa.Inte heller var jag så van att betrakta mig själv utifrån, och ännu mindre att beskriva för andra hur jag kände mig. 

Omgivningen fick på det sättet inte någon ärlig chans att nå mig."

Att känna igen sig i det andra skriver, så otroligt väl...

"Så sammanträffade sju andra gruppdeltagare och jag under ledning av en gruppledare från företagshälsovården. Det uppstod fort en känsla av gemenskap i gruppen. Och en känsla av att äntligen var det någon som förstod hur jag hade det, på riktigt. Även om orsakerna bakom vårt tillstånd skiftade, fanss det stora likheter i hur vi mådde och hur vi mått, hur tröttheten förlamat oss och fortfarande kunde förlama, hur orken tröt så fort, hur hopplöshetskänslor kom och gick, hur oförstådda vi var av omgivningen, hur låg stresströskeln var... och hur tveksamma vi var inför vår egen rehabilitering och att komma tillbaks till jobbet. Det var en befriande känsla att vara i ett sammanhang, i en grupp, där människor förstod vad jag pratade om. När jag pratade om trötthet, betydde det utmattad, att inte vilja betydde viljelös, att inte ha energi betydde orkeslös, utan kontroll betydde vanmaktskänsla osv."

Det har gått så himla lång tid för mig nu, mellan hopp och förtvivlan, hoppandes mellan ständiga byten av läkare, i väntan på tider och kallelser, frågor som ställs men inga svar som ges, en ständig väntan, utan någon egentlig förbättring, utan någon direkt framgång i form av hjälp/stöttning utifrån, och jag vet fan snart inte vart jag ska vända mig längre, eller hur jag ska bete mig. Eller, hur fan jag ska leva för att komma ur det här helvetet. 

Om du är någon, som har erfarenheten, som sitter och läser det här, och vet, eller känner någon som vet, vart jag kan vända mig eller vad jag kan göra - får du mer än gärna höra av dig till mig. 

Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Igår.