När jag behöver dig som allra mest, då lämnar du mig i det här, ensam kvar. Nu när jag verkligen behöver dig, mer än någonsin, då får du för dig att du ska lämna mig. Jag klarar mig inte igenom det här utan dig. Du är den viktigaste stöttepelare jag har, det är med dig jag tar mig igenom det värsta dagar, det tyngsta stunder, det är med dig jag reser mig upp ur askan igen. Det är med dig jag vaknar och somnar. Det är du och jag genom allt, det ska ju vara du och jag livet ut. Du fattar väl att du inte kan kasta in handduken nu. NU?!
Vi har kämpat hårt tillsammans, länge. Vi har tagit oss igenom saker tillsammans förr, och fått börja om från början. Vägar har varit långa, men vi har orkat, och tagit oss igenom, över och under. Vi har inte gett upp, utan vi har fortsatt, och lärt oss.
Vi gjorde en deal du och jag, att aldrig mer hamna där igen. Och nu ger du mig verkligen panik, för utan dig orkar jag inte. Du är min medicin. Du är min styrka. Du är min motivation. Du är min bästa vän. Du är anledningen till att jag fortfarande lever. Snälla, ge inte upp hoppet om mig och dig, tillsammans. För utan dig är jag ingenting, och utan mig är du ingenting.
