När jag hoppade på det här tåget kom jag in ganska sent, men det var ju bara och köra och jobba lite extra hårt för att komma i fatt. Sen började ryggen krångla och sätta sig emot i princip all cardio, ingen cardio = ingen deff. Ok, det blev till att prova ALLT, börja om, tänka om, prova nya strategier tills det fungerade för JAG tänkte då fan inte ge upp pga av hinder och svårigheter att ta sig fram till mål. Inte en chans. JAG KAN och JAG SKA ekade i mitt huvud. Och tillslut så satt skiten där den skulle. Jag lyckades finna sätt att bränna på som fungerade och inte gjorde ont. Underbart! Vi är på rätt väg! Får allt sitta som det ska nu, då kommer det här att gå hela vägen. Sen kom febern med fem veckor kvar, får jag feber brukar den max hålla i sig en dag med lite eftersläntande dagen efter. Men inte den här gången inte, nä såklart inte nu när jag verkligen INTE fick bli sjuk. Nästan en hel vecka låg jag totalt däckad. Sen blev det dags för formcheck efter sjukdom, haha kul.. MEN, det visade sig vara riktigt bra! Vi är i perfekt fas sa coachen. Nu får vi hålla i dig så att du inte blir för hård till tävlingen.. Ok, men fasen så skönt, kände genast hur stressen försvann. Vi ligger bra till, från början låg vi långt efter, grymt skönt. I söndags kunde jag äntligen träna igen efter febern, kändes riktigt bra i kroppen. Nu är det ny vecka, nya tag, -4 veckor kvar.. Nu jäklar är det bara till att slänga i en växel till och köra.
Måndag och dags för min vanliga PW numero 1 för dagen... Hann gå 20 min, sen hände det. Foten vek sig. Grattis Maria, du har nu vunnit första pris i att stöta på alla världens jävla hinder för att stoppa dig i din väg upp till scenen. Jag trodde foten GICK AV. Jag kände DIREKT att det där var inte bra.. Tårarna rann och jag kände mig som en liten flicka när jag stapplade mig hemåt så fort jag kunde. Hem för och linda hårt och på med ispåse för att hindra svullnad och blödning.
Det blev ett besök hos farbror ortoped.. "Du har slitit ut ledbandet". Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det här kom ju jävligt lägligt.
Jag kan säga att gårdagen kändes som en enda dålig jävla film. Jag skrattade åt det hela ena stunden, och igår kväll va jag riktigt ledsen över det här olägliga missödet. Jag har inte tid med det här.
Igår kväll var jag beredd att lägga ner helt, kasta in handduken helt och hållet för den här gången. Men varför då? För att andra inte tror på att jag kommer hinna ta igen det här? För att det genast blev jävligt mycket tuffare att komma i den formen som krävs uppe på den där scen? För att det är lättare att ge upp och vänta till nästa tävling när jag kanske har mycket bättre förutsättningar och mera tid?
Jag har inte brutit foten, jag har inte foten i ett paket. Jag KAN stå på foten, jag KAN gå. Så länge jag håller mig smart och lyssnar på kroppens signaler så tror jag på mig. Någon verkar testa mig hela tiden för hur mycket som krävs för att jag ska kasta in handduken och ge upp. Om ni ville få mig att ge upp, skulle ni ha testat mig för tre år sen. DÅ kanske handduken hade åkt. Men sorry, inte den här gången.
För mig handlar inte det här om någon pall eller pokal, det handlar inte om att stå på en scen och vara bäst. För mig handlar det den här gången om något helt annat. Trot eller ej. Jag snubblade på mållinjen förra tävlingen pga min rygg, då hade jag kämpat i ett och ett halvt år för att bygga upp min kropp. Jag har slitit, kämpat som en dåre den här gången också och jag har försakat saker för att jag ska och VILL ta mig upp på den där scen. För mig handlar det bland annat om att övervinna en jävla massa rädslor, och det handlar om ett löfte jag gav någon som trodde på mig när ingen annan gjorde. Och hon tror på mig nu mer än någonsin, och det gör jag nog också..
Jag förväntar mig verkligen inte att andra ska förstå varför jag gör det här, jag har fått frågan flera gånger från människor som aldrig skulle kunna tänka sig att hålla på så som vi gör inför en sån här tävling. Men ingen annan behöver förstå heller, så länge jag gör det.
