"Full av energi, men den varade inte länge. Det var nog inte så fullt med energi. Tröttheten kom fort tillbaks. Det gjorde också arbetsuppgifterna som familjen avlastat mig med. Så efter att ha mått lite bättre, så mådde jag under en period sämre igen. Jag ville för mycket och det kändes skönt att känna en del av den gamla orken och att slippa ligga till last. Familj och omgivning började också andas ut, gladdes över att jag mådde bättre och började även glömma...precis som jag. Jag blev snabbt och obarmhärtigt påmind om den rådande verkligheten - jag hade lång väg tillbaks till full tank. När jag gjorde nästa läkarbesök, knappt tre månader efter kollapsen, mådde jag... ja, sådär. Jag orkade fortfarande inte så mycket, blev fort trött och det kändes inte som jobbet var aktuellt ännu på ett tag. Därför blev jag sjukskriven ytterligare två månader. Det kändes skönt att det inte bara blev en månad. Det kändes som jag hade lite tid på mig. Utöver att även jag accepterat att rehabiliteringen skulle ta sin tid, insåg jag behovet av att få prata med någon om min situation. Jag förstod att jag borde förhålla mig på ett annat sätt... men hur? Ja egentligen visste jag nog det. Det handlade bla om att sätta gränser och att säga nej! Och hur i all världen skulle det gå till? Det behövde jag prata med någon om. Sakta smyger sig aningar på, aningar om en annorlunda framtid. Känslan av att stå inför något nytt, ett ödesdigert stup? Ett främmande mörker? En ny framtid? Det enda jag riktigt förstod var att det inte skulle bli som förr. Men hur skulle det bli i så fall? I min omgivning hade jag inte någon jag kunde prata med på allvar. Min familj och jag nådde inte varandra och någon väninna kändes det inte som jag ville prata med, inte om det här. Det hände ju att jag träffade en och annan väninna, men de förstod inte min situation även om dom "förstod precis hur jag kände mig". Det kändes som om vi levde i olika världar. De försökte ge mig en massa goda råd, och en del av dem kanske var bra, men de fungerade inte. Det där med begränsningar och säga nej hade ju familjen och jag pratat om tidigare och ett par av mina väninnor uttryckte med kraft och iver "att jag måste lära mig att säga nej". Det är lätt att säga "tulipanaros". Återstår att se hur man åstadkommer en. Och nu växte två önskemål fram i mig: att komma i något sammanhang där man bättre förstod mig och min situation, samt att jag fick hjälp att göra förändringar. Det var säkert inte så lätt att hjälpa mig. Jag förstod ju inte ens själv mitt bästa.Inte heller var jag så van att betrakta mig själv utifrån, och ännu mindre att beskriva för andra hur jag kände mig.
Omgivningen fick på det sättet inte någon ärlig chans att nå mig."
Att känna igen sig i det andra skriver, så otroligt väl...
"Så sammanträffade sju andra gruppdeltagare och jag under ledning av en gruppledare från företagshälsovården. Det uppstod fort en känsla av gemenskap i gruppen. Och en känsla av att äntligen var det någon som förstod hur jag hade det, på riktigt. Även om orsakerna bakom vårt tillstånd skiftade, fanss det stora likheter i hur vi mådde och hur vi mått, hur tröttheten förlamat oss och fortfarande kunde förlama, hur orken tröt så fort, hur hopplöshetskänslor kom och gick, hur oförstådda vi var av omgivningen, hur låg stresströskeln var... och hur tveksamma vi var inför vår egen rehabilitering och att komma tillbaks till jobbet. Det var en befriande känsla att vara i ett sammanhang, i en grupp, där människor förstod vad jag pratade om. När jag pratade om trötthet, betydde det utmattad, att inte vilja betydde viljelös, att inte ha energi betydde orkeslös, utan kontroll betydde vanmaktskänsla osv."
Det har gått så himla lång tid för mig nu, mellan hopp och förtvivlan, hoppandes mellan ständiga byten av läkare, i väntan på tider och kallelser, frågor som ställs men inga svar som ges, en ständig väntan, utan någon egentlig förbättring, utan någon direkt framgång i form av hjälp/stöttning utifrån, och jag vet fan snart inte vart jag ska vända mig längre, eller hur jag ska bete mig. Eller, hur fan jag ska leva för att komma ur det här helvetet.
Om du är någon, som har erfarenheten, som sitter och läser det här, och vet, eller känner någon som vet, vart jag kan vända mig eller vad jag kan göra - får du mer än gärna höra av dig till mig.
Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar