En dag i taget.

Tack för att du dykt fram igen, älskade sol.  Du gör skillnad med din närvaro. En skillnad som behövs, i massor. I love you!

Det blir väldigt påtagligt; stressen, utmattningen, ångesten, när det händer saker runtomkring.. Pappas tredje rån på 4 månader. Sjukt. Jag vill hjälpa, finnas, stödja, göra skillnad, ställa upp. Såklart, det är ju min pappa. Och sån har jag alltid varit, hjälpa så fort jag får chansen. Så för en stund, tänker jag inte på annat, än att finnas till. Så jag släpper allt annat, alla resurser riktas plötsligt åt ett annat håll. Pang, och jag kraschar. Fan. Jag vill orka hjälpa, jag vill orka finnas till, jag vill orka göra, precis allt. Så vaknar jag dagen efter, och jag orkar inte.

"En dag i taget", mantrat för varje dag. Jag måste inse att jag är inte samma person längre, som har råd att släppa allt, mig själv, och hjälpa alla andra. Hur mycket jag än vill, det går inte, jag har inte råd. Det kostar mer än vad jag har. Och det gör mig så jävla ledsen. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete, och det ger mig ångest. Jag slits mellan min person, min vilja, och den här förbannade jävla tröttheten. Du kan dra åt fanders ditt as.