Har ni någonsin varit med om känslan av att ni drömmer? Typ hela tiden.. I långa sekvenser.. och känslan försvinner liksom inte, den sitter kvar och kvar och kvar.. Att det blir så att man tänker till och undrar, "drömde jag det där eller hände det, var det på riktigt?" Det kan vara väldigt störande i alla fall, att gå i den känslan.. Så om du stöter på mig på gatan eller vart som, så ruska gärna om mig lite grann och typ säg;
"Hej Maria, du drömmer inte, det du ser och gör är verkligt och det händer på riktigt"..
Låter det helt knäppt?
Ja, kanske.
Men å andra sidan, jag har ju aldrig påstått att jag är lika "normal" som "alla andra" heller..
:)
"Jag vågar inte chansa, tänk om..."
"Det kommer aldrig att gå hela vägen.."
"Det där klarar jag aldrig.."
"Det där kommer aldrig att funka.."
"Jag kan inte ta den chansen, för att..."
För att?
För att du inte vågar?
Gör det ändå.
För att du är rädd?
Be brave instead.
För att du inte tror på dig själv?
Börja tro på dig själv då. Det är det bara du som kan ändra på.
Om inte du tror på dig, kommer ingen annan att göra det heller.
För att någon annan säger det?
Vem har rätten att säga åt dig vad du kan och inte kan?
INGEN.
För att du är rädd för att misslyckas?
Misslyckas tills du LYCKAS då!
För att du redan försökt en gång?
Well, let me tell you something..
Get out there and TRY AGAIN!
Vet ni vad det bästa med livet är?
Att känna sig levande.
Att falla ner sju gånger och sen ställa sig upp åtta.
Att känna
på riktigt.
Att vara rädd
men att göra ändå.
Att våga
trots att man är livrädd.
Att slänga sig utför
utan att veta vart man hamnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar