The bullet proof angel..

För snart exakt ett år sen gick min rygg sönder. Kompressioner i ryggraden, en disk som inte riktigt tyckte sig stanna där den hörde hemma, inväxande bindväv i ryggmuskulaturen. På detta, en diagnos med Tiezes Syndrom (inflammation i brosket mellan revben och bröstben), som jag led ganska rejält av månader innan jag fick veta vad det var, plus en skada i handleden som fortfarande inte reparerats.. Nej, jag prioriterade faktiskt ryggen som befann sig i ett kritiskt läge.

Jag var i mitt livs bästa form, starkare än någonsin, mer motiverad än någonsin, min första tävling gjorde jag med bravur, Gävle Trofén och en 2:a plats. Både jag och min dåvarande bästa vän, "bror" och PT kunde inte vara mer stolta över den prestationen. Personbästa i alla tre grenar. Fan vad glad och nöjd man var då. Jag gav mig faan på att jag skulle komma hem med en pokal och visst faan gjorde jag det också. Jag hade nästan hela min familj, bästa vänner närvarande som supportade och peppade mig. Det går rysningar genom kroppen när jag tänker på den dagen. Gråtfärdig av lycka och stolthet var jag efter.

Vila och återhämtning och sen omladdning och nya tag. 7 månader att förbättra teknik, styrka, uthållighet, återhämtning. 2:a juni var datumet av alla datum som gällde. Fitness Five 2012, tävlingen jag under 18 månader byggde upp min kropp för, då var det dags att visa vad jag kämpat och slitit så in i norden för månad efter månad. Och jag hade ett enda mål, en Final.. Tufft mål att sätta i den första stora tävlingen, men jag visste att jag hade alla förutsättningar för att ta mig dit.. 

Vägen dit var inte lätt och jag fick kämpa hårt, tränade som en elitidrottare och det låg liksom inte längre på friskvårdsnivån.. Och det blev svårare och svårare att blunda för, och blockera faktumet att ryggen svällde vid varje träningstillfälle och bröstet smärtade mer o mer för varje rep dips, och handleden vid varje curl. Men jag BET IHOP, "det är ingen fara, det gör ont att träna på den här nivån...." Behandlingar med akupunktur, värmemaskin, massage, spikmatta, liniment, etc etc.. Det va kämpigt och blev extra viktigt med återhämtning och näringsintaget under en period. 

2:a juni kom tillslut den också, och det var dags för bilen att gå mot Södertälje och marenplan, i FEM grader och regn och tävling utomhus... Det blev lite extra liniment och varm dryck den dagen ja. Invägning och jag nådde under viktmålet vilket kändes skönt. 69kg hade jag som mål, vägdes in på 67,3. Skönt. Mindre skönt att stå på vågen i bara underkläder dock, men det var det helt klart värt.

Jag kunde inte vara i bättre form, trots kyla och regn så kunde jag inte ha fått ett bättre utgångsläge inför sista grenen, dips då jag låg etta i deltävlingen. Men där gick det inte längre att blunda för smärtan i bröstet.. 

Jag blev snuvad på första platsen i deltävlingen men det räckte till en plats i finalen och jag var överlycklig och tillslut (efter att besvikelsen över dipsen släppt) jätte nöjd och stolt över min prestation, och såg sååå fram emot att medverka på finalen nere i Åhus några veckor senare. Behövde bara slipas lite så skulle det nog gå bra där med.. Men det blev aldrig riktigt så..

Bänkpress första gren. 

Bicepscurl andra grenen.

Det var "ass to the grass" som gällde i knäböjen.

Kämpade med de tyngsta vikterna av alla i knäböjen, alltså kroppsvikten.

Skrika bör man annars dör man ;)

Bästa chins jag gjort i mitt liv helt klart.

Domarena var på som hökar vill jag lova.

Jag våndades i två veckor tills det att jag bestämde mig för att tacka nej till min finalplats, bröstet höll inte. Smärtan var för stark och en dips gick inte ens att få till på träning. Förjävligt tyckte jag, men då hade jag inte en aning om att det skulle bli värre.. Efter tävling är det mycket spänningar och blockeringar i kroppen som släpper, och bara några veckor efter skrek min kropp "Lyssna på mig!!" Typ lite så.. Och det va ryggen som sa stopp, nu är det nog. Jag hade turen att komma till en grymt professionell och kunnig kiropraktor precis i rättan tid skulle man kunna säga. "STOPP, du får inte röra en vikt mer nu" , nåt i den stilen. Dom orden ekade i mitt huvud i dagar efter det besöket. Menade han allvar? Ja tyvärr. Då förstod jag inte alls, men idag gör jag det. Vart enda ord som kom och kommit ur den mannens mun förstår jag idag. 

Drygt 9 månader i rehab träning i form av spiralträning med ett special tillverkat gummiband  och några månader in i rehab fick jag börja med barfotalöpning lite lätt, och lätt menades då som i 10 min åt gången de första veckorna.. Jag tänkte då "det här är ett skämt". Men det blev min verklighet. Jag var helt förstörd, knäckt, ledsen och så nära på att ge upp rehab och skita i allt som hade med kroppen att göra och bara köra på eller HELT sluta träna. Fy faaan vilken hemsk jävla tid det där va, det är omöjligt att beskriva. Att gå från att ha varit på topp och ha levt med träning nästan varje dag och loved every bit of it, för att sen behöva sluta helt, ja det rörde till det ganska rejält i min tillvaro faktiskt. Psyket fick sig en "törn" så man kan väl säga att istället för att ha tränat fysiskt så blev det till att träna mentalt vill jag lova.

Här var jag i mitt livs toppform. Fotona e tagna bara några dagar innan tävlingen.

För fem veckor sedan genomförde jag mitt första styrketräningspass sedan skadan. Eufori, lycka, känsla och glädje. Idag har jag ett träningsupplägg som jag gjort åt mig själv för att börja bygga upp min kropp försiktigt i rätt takt igen. Jag har fått tänka om i ALLT jag tidigare gjort och med alla övningar jag gör har jag behövt tänka 10 steg längre för att undvika påtryckningar i ryggen. Fortfarande i rehab och jag har även tagit med rehabtänket i alla styrkeövningar jag gör.

Jag har nu gått in i fjärde veckan av mitt program, och jag har nu fått en helt annan förståelse för det där med muskelminne.. Kroppen är helt makalös på alla sätt och vis. Är så imponerad av vad den kan göra på så kort tid.. hur möjlig kroppen är. Kroppen är fantastisk.

Jag tackar mig själv för att jag aldrig gav upp och envisades motvilligt med den där jädra spiralträningen och fortsatte och fortsatte tills jag "gav upp" under ett par veckor, för att sen gå på skiten igen och ta mig hela vägen tillbaka till vikterna igen. Jag har fått med mig så oerhört mycket av den här erfarenheten, både fysisk effekt och mental och det har hänt så jädra mycket därimellan som verkligen har stärkt mig som människa. 

En vacker dag kommer det ut en bok.. En bok om "The bullet proof angel"..

;-)

GE ALDRIG ALDRIG ALDRIG ALDRIG UPP OM NÅGOT I LIVET SOM ÄR VÄRT ATT KÄMPAS FÖR - NO MATTER WHAT.