"You can´t stop the waves, but you can learn to surf.."
I am who i am
Alla har vi en story bakom oss, ett bagage, en ryggsäck, erfarenheter som formar oss till de vi är idag, och som kanske påverkar oss i våra värderingar och sätt att vara, agera, tänka och känna.. Vissa saker bearbetar man, andra inte.. men saken är den att förr eller senare kommer de jagandes, det man flyr eller flytt från, saker man varit med om och sådant man skippat att bearbeta.. och det man flytt från kan uppstå i helt oväntade former när man minst anar det..
This is just a small part of my story...
Mobbning, svårigheter i skolan, utfrysning, svek, depression, panikångest, dödsfall, skador, sjukdomar, utbrändhet, utmattning, medberoende, vara i sitt livs form och få totalt träningsförbud i 9 månader, att falla så långt ner man kan och sen resa sig upp igen och igen och igen och tillslut våga ta steget och be om hjälp, det har gjort mig till den jag är idag.
Jag skäms inte för något av det jag har varit med om, inte ett dugg. Jag skäms inte över mobbningen, eller för att ha levt med panikångest, för att ha varit deprimerad, eller för att jag föll så långt ner att jag tillslut bad om att bli inkörd till psykakuten för att jag varken kände igen mig själv eller orkade hjälpa mig själv längre och tappade lusten till precis allt. Och tillslut inte hade annat val än att börja med antidepressiva för att komma i balans med livet igen. Gör det mig till psykiskt sjuk? Ja kanske det, i vissas ögon kanske. Gör det mig till ett "psykfall"? Nej, jag skulle inte tro det faktiskt.
Tillslut går det så långt att man inte orkar ensam längre. Jag är rätt glad över att jag hade den där självinsikten och var så pass medveten att jag tillslut släppte fasaden, innan jag hamnade ännu djupare, och tog steget och vågade stå för att jag mådde skit och bad om hjälp. Det som hela tiden höll mig vid liv var just att jag verkligen VILLE leva.
Jag tror det visar mer att man är stark som kan visa sig svag och våga bryta destruktiva beteenden och relationer som man kanske använt sig av för att bedöva sig själv och det man känner. Det funkar inte i längden. Förr eller senare tar det stopp, och i vissa fall går det alldeles för långt och ju längre det går desto svårare blir det att bryta det.
Allting hänger ihop, allt man går igenom i livet påverkar en på ett eller annat sätt för resten av livet. Men man kan också välja att växa genom alla erfarenheter och motgångar och lära sig av allt det man är med om, alla misstag man gör, misstag andra gör. Det är viktigt att stå för det man gör och tror på, att ta ansvar för sig själv och sina egna handlingar, bra som dåliga. Att lära sig och lära vidare.
Idag går jag inte alls och grämer mig över vad jag bär i min ryggsäck, jag har lärt mig och lär mig hur mycket som helst av allt det jag varit med om hela tiden. Det kommer jag att ha användning för för resten av livet och mina erfarenheter kommer att göra skillnad i både mitt eget och andra människors liv.
När det har varit tufft i livet har jag ibland önskat att jag slapp känna nåt, att det på nåt sätt gick att stänga av alla känslor, men faktum är att känner man inte så lever man inte, och man kan heller inte bearbeta saker.
Det finns människor som gjort enormt stor inverkan på mig, på både gott och ont. Vissa av er finns kvar, andra inte. Men ni vet alla vilka ni är, för är det något jag alltid har värdesatt högt så är det just att tala om för människor som betyder nåt att dom gör just det.. och det står jag alltid fast vid oavsett. Har jag en gång talat om det för dig, så kan du vara säker på att det alltid kommer att vara så, på ett eller annat sätt..
Att känna är att leva.
Ta tag i livet innan livet tar tag i dig..
The light is too painful for someone who wants to remain in darkness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar