Att våga leva med ett öppet hjärta.

Ok världen, här är jag, Maria. Jag är glad, rolig, tokig, flummig, känslig, livrädd, kärleksfull, vältränad, stark, envis, tjurig, busig, osäker, snäll, omtänksam, full av energi, och massor massor massor med vilja..

När saker och ting blir tufft i livet, då är det lätt att glömma bort vem man är. Lätt att tappa sig själv. Det är inte lätt alltid, livet. Men det ska nog inte vara det heller. Det är nog så att det ska gå upp och ner. Man lär sig, växer, inser, får nya värderingar, blir medveten om vad som verkligen verkligen betyder nåt.. Skulle det inte vara dåligt ibland skulle vi inte heller uppskatta saker och ting på samma sätt, när det är bra. Man skulle liksom inte märka någon skillnad.

Det är samma sak med träningen, skulle det gå bra jämt skulle vi ju inte märka att vi blir starkare, visst?

För första gången i mitt liv vet jag vad det innebär att älska en annan människa på riktigt, och det innebär också att jag nu har kommit så pass långt att jag kan älska mig själv. Det är en häftig känsla.

Jag vågade öppna dörren och det har varit 100gånger läskigare än när jag slängde mig ut från ett flygplan på 15000ft. Man vinner inget på att hålla sig på säker mark.