Nu är det bra jävla motigt alltså. Det ÄR kämpigt nu, det tänker jag verkligen inte ljuga om.
Jag är en sån där konstig sak som typ måste äta hela tiden för att fungera, och framför allt, för att inte bli en riktig (ursäkta mig nu men) bitterfitta. När blodsockret blir lågt, då lägger hela maskineriet ner. Och jag känner mig mer eller mindre som en nollställd bitch som borde sitta inlåst med tredubbla lås tills mat intagits igen. Det finns de som vet precis vad jag talar om..
Det känns lite halvkasst att inte ryggen tackar och tar emot mina sköna tidiga morgon PW:s, jag gillade att kliva upp 0500 och få komma hem till frukost och kaffe och mys, och sen få powernapa lite.. Eller ok, jag kanske inte gillade att kliva upp 05, men det va skönt när det väl var gjort. Men, ryggen sa nej och svälldes upp till en lång jävla korv där bak, så de blev inte ett alternativ längre till att förbränna. Ok, hinder 1, hur kliver vi över och runt? Vet inte, får prova mig fram.. Men just nu känns det som att jag står still..
Det jag vet är att hormonerna skjuter i höjden till och från, jag vet att jag måste lägga i en högre växel, jag vet att jag måste förbränna, jag vet att jag måste äta och jag vet att jag måste sova och jag vet att jag måste träna och jag vet att jag måste få den där massagen som jag talat om i månader, och jag vet att jag måste lugna mitt system och bli av med frustrationerna. När jag tänker efter så vet jag ju rätt så mycket ändå? :)
Anyway, det kommer bli asbra i slutändan, har bara stött på lite hinder för tillfället, och kropp och huvud samarbetar inte riktigt just nu. Men hur kul vore det om allt gick som en dans hela tiden?
Just nu, ganska skönt faktiskt..
Tack världens bästaste finaste mor som kom med rosor till mig igår i hopp om att muntra upp sin bitska dotter. Love you mucho grande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar